Sephie

Tänk dig såhär;
Du går på en spårvagn, den är överfylld och den enda platsen som finns kvar är en av dem längst fram, som är avsedd för handikappade. Men nej, det sitter ingen handikappad där, så du sätter dig.
Vid nästa hållplats kliver en riktigt jävla ful pensionär som luktar filmjölk på, och fäster genast sin blick på dig.
"Jag ska sitta där", säger han lite sådär småtjurigt. Han är inte handikappad, han är pensionär.
Klart som fan man säger emot. Om pensionärer anser sig handikappade, ja, då måste jag få skratta lite faktiskt.
För så jävla efter kan de väl inte vara? Eller?

En gång var jag med om en riktigt rolig händelse, när en äckligt hårig pensionär började tjaffsa med en ful liten unge som inte var äldre än 10. Klart som fan att pensionären hade förrätt till sittplatsen, tyckte den stolte 90-åringen som inte hade en tand i käften. Men ditt äckliga jävla huvve, DU DÖR SNART! VÄRLDEN VILL INTE HA DIG LÄNGRE DÄRFÖR KOMMER DU SNART ATT LIGGA DÄR PÅ ÅLDERDOMSHEMMET (som för övrigt är ett dagis, fast för pensionärer, där kan de leka med lego, åka race med rullstolarna och dricka kaffe tills de spyr magsaft). Men nej, det är de yngre vi behöver ta hand om i så fall (även om de är irriterande som fan och tuggar tuggummi 24/7), det är dem som kommer växa upp och behöver få sitta för att inte slita ut sina sköra små ben. Pensionärer är tidens sätt att visa att alla har ett bäst före- datum.

Pensionärer anser sig själva vara handikappade alltså.
Det må så vara, men de luktar illa, är fula och kan inte äta godis.
Jävla idioter. Men det såklart, när jag blir pensionär ska jag ha förrätt till allt.