Sephie

Nu hade jag faktiskt tänkt vara lite seriös. Ni vet, sådär seriös man kan bli ibland, när man försöker.
Okejrå.

Det kan ta lång tid innan man hittar den rätta, men när man väl gör det, då är det som att himlens portar öppnat sig.
Att få vakna upp brevid personen man håller kär, att få göra frukost till henne, bara för att sedan få somna i hennes varma famn igen. Att få skapa minnen som man bara delar mellan varandra, som ingen annan får vara med om, som bara är för oss. Man har allt. Man har allt man någonsin önskat sig. Man svävar verkligen på moln. Det är som att det tomrummet som innan stått omöblerat helt plötsligt fylls, att det som en gång fattades plötsligt finns där.
Ingenting annat betyder, man lever i nuet, och man kommer knappt ihåg hur det var innan.

Sen så kommer dagen då allt bara går åt helvete, den dagen då muren man byggt upp tillsammans rivs ned av nästan ingenting. Allt man har delat tillsammans, allt man har gjort, alla minnen, allt försvinner och omvandlas till ilska mot varandra.

Så är det slut.
Det möblerade rummet töms långsamt på innehåll, och alla minnen som man skapat med personen blir inget annat än just minnen. De blir ingenting man kan se bak på och vara glad över, de blir ingenting man kan prata om sins emellan och skratta åt. De blir en dröm, en dröm om något som en gång existerade.

Man kommer aldrig skapa ett till minne med den personen, och det tomrummet som då finns där kommer ta tid att reparera. Allt man byggt upp under en lång tid, att det kan raseras över en liten stund, det är otroligt egentligen.
Helt plötsligt så vaknar man ensam, man har ingen i sin famn, man har ingen att göra frukost till.
Så sitter man där, ensam, och tänker tillbaka på sagan som en gång var verklighet.

Om han ger henne sitt hjärta, och hon accepterar, då blir man en prioritet, inte ett alternativ.